Domstolene kan ikke lukke øynene for barns rett til å bli hørt

Av: Anna Norlén, Anna Kaldal, Carolina Øverlien, Elisabeth Gording Stang og Kristin Skjørten.

Barn i vårdnadstvister

Nyligen kom en dom från Svea hovrätt som väckt kritik. En pappa, tidigare dömd för våld mot sina två barn, 7 och 11 år, tilldöms ensam vårdnad med hänvisning till att mamman ska ha motarbetat umgänge mellan barnen och pappan. Mamman menar att hon skyddat barnen och att de inte velat träffa pappan. Trots att barnen inte haft kontakt med sin pappa på fyra år ska de nu flytta till honom och på obestämd tid inte få träffa sin mamma.

Vi anser att domen synliggör flera generella och återkommande problem rörande synen på barns rättigheter och behov när vårdnadstvister ska avgöras i svenska domstolar.

Hovrätten skriver, utan att redogöra varför, att barnens uppfattning inte ska beaktas. Man konstaterar bara att barnen ’ännu inte uppnått sådan ålder och mognad att deras vilja kan tillmätas en avgörande betydelse i frågan’. Det är en anmärkningsvärd men tyvärr inte ovanlig slutsats i vårdnadstvister. Att barn långt ner i åldrarna har synpunkter om vad de vill och inte vill förbises ofta av domstolarna. Barn har enligt både svensk rätt och FNs barnkonvention rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som rör dem och deras synpunkter skall beaktas i enlighet med ålder och mognad. Rätten att bli hörd har ingen nedre åldersgräns. Rättssystemet ska lyssna på, väga in och resonera om detta i beslut. Väljer man att inte höra barnet eller går man emot barns vilja bör skälen till det redovisas. En sådan hållning signalerar till barn att vi strävar efter att möta dem som rättighetsbärande individer. Det är en utveckling som är påtaglig i övriga samhället. Att rättsväsendet återkommande sänder motsatta budskap till barn är problematiskt.

Risikovurdering

I vårdnadstvister ska rätten göra riskbedömningar inför beslut. I hovrättsdomen uttrycks att mamman inte tillräckligt använt sin auktoritet för att få barnen till umgänge mot deras vilja. Rätten resonerar inte om vilken risk det kan medföra för barn att tvingas att umgås med en tidigare våldsam pappa. Det är en situation av avsevärd betydelse vars konsekvenser noga bör belysas. I domen saknas också redogörelse för barnens reaktioner, syn på våldet de utsatts för och hur det påverkat bilden av pappan.

Principen om barnets bästa är en princip som ställer krav på kunskap och rationalitet. I vårdnadstvister lyfter den svenska lagstiftaren särskilt fram att inget annat intresse får stå i vägen för det som är bäst för barnet. Det får därför aldrig handla om vad som är rättvist mellan föräldrar. Inte heller är den centrala frågan om en förälder betett sig illa. Den avgörande frågan är hur situationen blir för barnet, på kort och på lång sikt. I denna bedömning är barnets behov av trygghet och stabilitet central.

Kunnskapsbrist

Hovrätten diskuterar dock inte hur ett uppbrott från en, enligt domstolen, omsorgsfull miljö, kan påverka barn. Man pekar på att det kan bli en påfrestning men bedömer den som kortvarig och visar här en kunskapsbrist om våldsutsatta barns behov och om hur separationer från omsorgspersoner kan påverka barn. Barns rätt till en god och nära relation till föräldrarna tycks främst handla om relationen till pappan, oavsett tidigare våld och barnens vilja. Beslutet om att flytta barn på liknande sätt som i denna dom förekommer alltför ofta i vårdnadsmål och är riskfyllda experiment som kan leda till långsiktiga psykiska skador.

För att fatta beslut i vårdnadstvister behöver domstolarna underlag från sakkunniga såsom socialtjänst och barnpsykologer om barns perspektiv och behov. Här kan två problem återkommande iakttas: tillgången på relevant och kompetent underlag saknas eller rätten använder inte tillgänglig sakkunskap, det senare tycks ha skett i hovrätten.

Systembrist

Slutligen visar domen på en uppenbar brist i systemet: Hovrätten fäster vikt vid att pappan ska ta emot hjälp från psykolog och socialtjänst. Det finns ingen rättslig möjlighet för domstolen att kontrollera att så sker. Det bygger helt på att pappan frivilligt söker stöd och att insatser finns tillgängliga.

I Norge blev FN:s barnkonvention lag år 2003. Enligt norsk rätt innebär en motsättning mellan norsk lag och FN:s barnkonvention att konventionen ges företräde.

Barns behov viktigst

Vi ser stora skillnader mellan svensk och norsk tolkning av barnets bästa. Enligt norsk lag ska stor vikt läggas vid barns önskemål från tolv års ålder i vårdnadstvister och yngre barns åsikter ska värderas. Det innebär att det ska mycket till för att en 11-årings åsikter inte ges betydelse. Enligt norsk lag ska domstolarna i bedömningen av barnets bästa i vårdnadstvister lägga särskild vikt vid att barnet inte utsätts för våld eller annat som kan skada barnets hälsa. Høyesterett, den norska motsvarigheten till Högsta domstolen, har uttalat att någon risk inte får tas. Den norska lagstiftaren har valt att låta barns behov av trygghet och skydd väga tyngre än barns behov av kontakt med båda föräldrar; inget barn ska tvingas till umgänge tills orsaken till barnets motstånd är tillräckligt utredd.

Antalet barn som växer upp med svåra vårdnadstvister ökar i Sverige. Ofta är tvisterna en svår och utdragen process som i värsta fall präglar hela barndomen och därmed framtiden. Det är därför oroväckande att dessa barn utsätts för ytterligare påfrestningar orsakade av brister i vårt rättssystem. Vi ser fram emot att FN:s barnkonvention blir svensk lag och att utveckling av barns rättigheter stärks i vårt land – gärna med inspiration från Norge.

Forfatterne er

• Anna Kaldal, professor i processrätt, Stockholms universitet
• Anna Norlén, verksamhetschef, leg psykolog, leg psykoterapeut, Ericastiftelsen
• Carolina Överlien, docent i socialt arbete, Stockholms universitet och Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress (NKVTS), Oslo
• Elisabeth Gording Stang, professor i rettsvitenskap, Oslo Metropolitan University
• Kristin Skjørten, professor vid Institutt for offentlig rett Universitetet i Oslo och Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress (NKVTS), Oslo

Her finner du kronikken i Svenska Dagbladet.